Jag väntar på Djävulens ankomst

Det var något speciellt att läsa Mary MacLane. Att läsa en 19 årig flickas självbiografiska debut från 1902. Hon är en brådmogen fri själ som ser sig själv som ett geni som inte passar in någonstans. Hon skriver mycket om Ingenting. Hon är ibland ingenting, andra, annat, världen, tillvaron, livet är ingenting. Hon är väldigt självutplånande, mörk och dyster stundom. ”Jag är en fantasi — en befängdhet — ett geni!”

Hon skriver hängivet om att vara 19 år och kvinna. Att vara ensam om att ha en sexuell dragningskraft till kvinnor och om begäret att få gifta sig med Djävulen som enligt henne har bockfot och horn… Hon beskriver och skriver också om sin hemort Butte i Montana. En gruvort i ett kargt landskap som hon både hatar och älskar.

Men man kommer inte ifrån att Jag väntar på Djävulens ankomst är ett så välskrivet och intressant verk att det ligger nog något i att hon ser sig som ett geni. Hon är så pass mustig och radikal i sitt språk att man förstår att många manliga recensenter sågade henne och andra förfasade sig medan unga kvinnor tog boken till sig. Hon lär ha i flera år efter utgivningen ha turnerat runt i USA och talat om sig själv och boken. Man kan väl också se henne som banbrytare inom den självutlämnande självbiografin. Mary MacLane skrev också ett par andra böcker men de nådde inte samma framgång som denna debut.