Dikter från havets botten

Det är alltid en upplevelse att gå på loppis.Tidigare, för några år tillbaka så fyndade jag alltid massor med böcker. Kom ofta hem med en kasse full. Numera är det inte lika lätt att fynda. Dels för att det mesta idag är deckare som säljs och finns i mängd och massor och jag har bara intresse av vissa deckare, dels så har biblioteket här hemma vuxit sig så stort att fynden blir färre.

Nåja, men senast jag var en loppis runda så fann jag Dikter från havets botten av Claes Andersson. Claes Andersson som var riksdagsman, partiledare, psykiater, jazz pianist och poet bland annat så hör nog till en av våra stora poeter i vårt svenskfinland. Jag har under många år alltid införskaffat Andersson då jag hittat hans böcker. Fastän jag inte kan förklara och analysera hans poesi på det sättet att den är politisk, samhällskritisk, vardagsrealistisk eller något liknande så är det något med hans poesi som fängslar. Jag ska ge ett smakprov här:

För att nå himlen måste man/nå botten./ Endast bottenvägen öppnar sig de/slingrande stigarna uppåt./ Längs de livsfarliga branterna/där många förgås./ På vägen till himlen dit inga andra/vägar leder.

Det här är en av de dikter i Dikter från havets botten som får mig att stanna upp, läsa den om och om igen, låta den sjunka in och som talar till mig och bär mig fastän jag inte kan analysera den. Men poesi behöver man inte alltid analysera man känner att man förstår den och att den talar till en och så får det vara. Det är stor poesi.